Docklekar och såpor

När jag var liten lekte jag oerhört mycket med dockor. Gör barn det fortfarande? Dockleken är en teater, ett gestaltande och berättande. Jag minns långa sekvenser som fortsatte flera dagar, som en pågående såpopera. Äventyrsresor, relationsdramer, olyckor och räddande änglar, barnafödslar, slagsmål. Sällan vardagsliv.

Allt är berättelser. Alla berättar historier. Små händelser och stora, skvaller, småprat, kallprat, chatt, telesnack, mejl, twitter. Vi är pratande, tjattrande apor. En del är sanning, mycket är skarvat, en del är ren lögn. Varför är det så viktigt med berättelser?